Det var inte förrän i början av 1900-talet som öl började tappas på burk. Utmaningen var att ta fram en burk som inte läckte och inte heller påverkade smaken på ölet. År 1933 lyckades man ta fram en burk som uppfyllde dessa krav och kort därefter började öl säljas på burk i butiker. Ölburken blev en stor succé som ett alternativ till de skrymmande och tunga glasflaskorna som då användes, men samtidigt skapade den miljöproblem.

En lättare burk med förenklad öppning

Flat tops var den första generationen av burkar och de öppnades med ett speciellt verktyg som kallades kyrknyckel. Burkarna tillverkades från början av plåt, men det ersattes snart av aluminium som var lättare. Nästa innovation var den så kallade tabben, en kapsyl med dragring som användes för att öppna burken. Den tog Ermal Fraze fram 1959 efter en frustrerande picknick då han glömt kyrknyckeln hemma. Nu fanns det en ölburk som inte krävde några extra verktyg.

Den moderna ölburkens födelse

Trots att tabben underlättade öppningen av burken så ledde den i sin tur till nedskräpning samt olyckor där folk satte tabben i halsen efter att de stoppat tillbaka den i burken igen. År 1970 löstes problemet med hjälp av en liten men betydande ändring. Daniel Cudzik och Ermal Fraze patenterade då en stay-tab som sitter kvar på locket efter att burken öppnats. Det är en version som vi använder än idag.

Små förändringar sedan 1990

Den ölburk vi ser i butikerna idag har fortfarande många saker gemensamt med 30-talets första burkar. De förbättringar som gjorts har främst haft som syfte att göra burkarna lättare, minska materialåtgången samt att göra locken mer lättanvända och säkra. Ändringar har också gjorts för att göra burken enklare att återvinna. Sedan 1990 har ölburken sett ungefär likadan ut i Sverige, endast bryggeriernas loggor och tryck förnyas.